Min vår 2018, ingen promenad i parken direkt.

Ja våren 2018 går nog till historien för mig.
Det har varit mycket att stå i och mycket att ta sig igenom så att jag är i form och ska tävla om en vecka trots allt är jag faktiskt ganska nöjd med. Nöjd med att mitt pannben inte svek mig denna gången heller. ;)

Dagsformen, 1 vecka ut

Man kan aldrig veta vad framtiden har på vänt för en men med facit i hand kanske man skulle kört en senare tävling. Samtidigt så hade jag, då i december när tävlingsdieten började, gått på en väldigt lång offseason diet. Alltså inte bara "varit" offseason utan verkligen vägt alla  mina måltider i ett års tid och jag kände att jag måste snart tävla för att få ett avslut på det strikta dietandet nu. Innan dess hade jag ju kört diet och tävlingsdiet till förra tävlingen så det handlar om 2-2,5 år egentligen av att väga alla måltider. Vikten började bli sådär löjligt hög också. Över 120kg så mår jag faktiskt inte så bra så ja det var väl dags att plocka ner vikten nu i vilket fall.

Samtidigt som tävlingsdieten tog fart i december så började vi få tankar på att kanske sälja huset och flytta till lägenhet istället. Vi kände att vi ville ha mer tid till annat. Jobb, träning och familj tar mycket tid som det är. Plötsligt hade vi hittat ett nytt boende och allt rullade igång. Att sälja ett hus och flytta ett stort hus till en hälften så stor lägenhet är dock inte gjort i en handvändning och detta har tagit hela våren i besittning känns det som. Dieten ovanpå det. En massa stress från annat gjorde sitt, och sen sa min kropp ifrån. Det började med att jag för ca 2 månader sedan drog sönder något i min ena biceps när vi lyfte möbler upp till lägenheten. Kände direkt att nu var det kört med tävlingen. Armen gick inte att flexa överhuvud taget. Trodde först att något fäste var helt av men det verkar som att det ändå var något lindrigare. Rehab med lättare vikter någon vecka samt massage och akupunktur hos Micke Genberg väckte fibrerna hyfsat till liv igen. Långsam ökning för varje vecka och nu känner jag nästan inte av skadan längre.

Ingen flex på bilden utan bara böjda armar. Man ser en viss skillnad.

Någon vecka efter att jag tog sönder biceps slog kroppen bakut igen. Typ som att den var irriterad för att en bicepsskada inte stoppade mig. Den ville ju att jag skulle ta det lugnt men nej det gjorde jag inte och då straffade kroppen mig på nytt, denna gång med bältros. Tack så jävla mycket för den!
Ena låret blev fullt av vätskefyllda blåsor som jag tömde på innehåll efter en natt. Blåsorna kliade och benet sved. I någon vecka fick jag dras med en rodnad överallt som nässelutslag och en jäkla massa sår efter de tömda blåsorna.

Kommer förmodligen få ärr för livet på benet, dock ganska små och det handlar väl mest om pigmentskillnader. Förmodligen kommer de inte synas så mycket efter att tävlingsfärgen kommer på men min första känsla var ju att det skulle se för jävligt ut på scen vilket stressade mig enormt.
Just stress är förmodligen hela orsaken till att min kropp inte ville gå min väg under dieten så jag fick intala mig själv att allt skulle bli bra så att stressen la sig.

En ganska tung vår har jag haft helt enkelt. Ser fram emot att kunna gå av dieten efter tävlingen och äta lite mer fritt. Nyttigt men inte så militant och vill jag unna mig något så kan jag. Ser fram emot att kunna göra mer med familjen.

På fredag (imorgon) är det sista formkollen hos min coach och sedan ska sista veckan läggas upp. Mycket som måste skötas in i det sista för att toppa formen och det vill man ju göra så bra som möjligt nu efter allt detta. Jessica får va med hela vägen och påminna mig om allt. Se till att jag gör vad jag ska göra och påminner mig saker och ting som diethjärnan gärna annars glömmer bort.

Bodybuilding är ingen lagsport men ingen "one-man-show" heller enligt mig. Visst om du inte har familj osv men OM du har det så är det helt omöjligt att genomföra en lång diet och tävlingssatsning utan backning hemifrån. Det kostar på både i tid och pengar och det kostar på bortfallen kvalitetstid med de du älskar. Att ha en familj medför ganska mycket frestelser. Speciellt i det läget då man inte FÅR äta vad man vill. Bara att inte få äta samma mat som resten av familjen till vardags är påfrestande. Och då ska vi inte snacka om fredagen då taco-myset infinner sig och du får ta fram kyckling eller torsk istället. Lite dum i huvudet blir man allt efter ett tag.
Jag har tur som har Jessica med mig. Hon står ut med mig och hjälper till så gott det går. Såklart fixar jag alla mina matlådor själv vanligtvis men ibland, om jag har varit för sliten eller haft mycket att göra så har hon ställt sig och fixat till min mat för ett par dagar framåt. På gymmet har jag oftast med henne som träningspartner, det är inte ofta jag tränar utan henne, och det är ett enormt stöd. Plus att man får vara tillsammans lite bonustid. Förutom att jag har stöttning av Jessica i allt detta så kan jag säga att denna våren hade jag inte tagit mig igenom utan henne. Bara en sån sak som kärlek kan få upp energin något enormt när det kanske annars hade varit för tungt. Så ett stort tack vill jag nog rikta till min fru redan nu.
Nästa helg bär det ju av mot Borås och då kommer nog Jessica få ratta bilen upp dessutom. :)
Min klippa! ;)

Hörs snart igen!